När jag nu ändå sitter här och... vad jag nu gör - det är lördagsöppet, och bara jag här - kan jag ju lika gärna fortsätta att tipsa om alla nya skivor som i en stridande ström oupphörligen anländer till Musikbiblioteket; till exempel skivan som synes här - en sån utomordentligt lysande samling fantastisk blues av den oefterhärmlige Reverend Gary Davis. Ingen kunde spela tolvsträngad, ostämd gitarr så svängigt och underbart som Davis. Och ett sabla snyggt omslag av Robert Crumb igen!
Ja, vad mer; Jo, Saint Vitus med Mournful cries, naturligtvis; blytung doom i rakt nedstigande sabbathsk led. Bakom gitarr och mick, Scott Wienrichs, den tyngre hårdrockens överstepräst.
Hela tre plattor av den rätt fabulösa 70-talsgruppen Trapeze; funkig, soulig, bluesig hård rock frontad av semilegendariske Glenn Hughes. Skitbra, varken mer eller mindre. Och så en ny platta med Eric Bibb, Blues ballads and work songs. Löjligt bra. För att inte tala om Mississippi John Hurts Avalon blues, Complete 1928 recordings. Det är närmast groteskt förnämlig musik. Hurt hade hittat sin gitarr i samma affär som Davis, "Ostämda gitarrer till vrakpriser", men trots detta spelar han fenomenalt bra. Denne blues-estradör upptäcktes liksom Davis på 60-talet, men började som synes långt tidigare. Magiskt.

Ja, det var väl det. För tillfället.