Segerintervju med Monica Hagström, ohyggligt stolt vinnare av 50 centskivan

Musikbiblioteket: Först och främst, Monica, grattis till den makalösa vinsten!

Monica: [samlar sig lite, torkar tårarna, går ut en stund, kommer tillbaka] Tack! Tack från djupet av mitt hjärta. Jag vet inte vad jag ska säga... det är fantastiskt... jag är mållös... [Monica börjar gråta okontrollerat och vi bryter intervjun för att fortsätta dagen därpå].

MB: Så, har du hunnit samla dig lite? Den klassiska frågan i sådana här sammanhang, hur känns det? Hur rankar du den här segern jämfört med andra? Går det att till våra läsare förmedla något av det lyckliga kaos du måste uppleva inombords?

Monica: Ja... näe... alltså, det här är min finaste stund någonsin. Överhuvudtaget.

MB: Menar du i livet?

Monica: [funderar] ... ja... ja, så är det nog. Ja.

MB: Vad har du för förhållande till 50 cent?

Monica: Först och främst kallar jag honom Curtis, han heter ju det - jag säger aldrig 50 cent. Mitt förhålande till Curtis? Mångårigt, stormigt, passionerat. Har lyssnat på hans musik sen jag var en liten flicka. Jag fick hans första skiva, 1 cent sings Harry Belafonte när jag fyllde två 1974, eller om det var 1964. En underbar platta, lite rå och opolerad men underbar.

MB: Hur firar du den här vinsten?

Monica: Med familjen, först. Sen släkten och nära vänner. Och sen en enorm fest för alla jag känner och även deras vänner och bekanta. Jag har hyrt ett ställe (hemligt) där jag bjuder in i princip alla. Det kommer att bli fantastiskt! Stället, som ligger utomlands är hyrt för en månad, men jag vet inte hur länge vi kommer att hålla på.

MB: En dum fråga; du kommer naturligtvis gå på konserten i Sandviken?

Monica: Vadå..? Vilken konsert? I Sandviken..?

MB: Avslutningsvis, har du något du vill säga Musikbibliotekets låntagare och blogg/facebookläsarna?

Monica: Ja! Naturligtvis! Jag vill tacka Musikbiblioteket för att det finns - och för den här chansen. Musikbiblioteket är ett otroligt ställe där människor kan mötas, där svåra frågor och problem kan dryftas, ventileras och lösas - där alla är lika mycket värda, där skrattet, gråten, kärleken och försoningen står i centrum. Det är som en 2000-talets möteslokal, politiskt och religiöst obunden, ett andlighetens stilla rum där människor kan mötas för att diskutera tidlösa och eviga ämnen - tro, hopp, livet, kärleken, döden - men där finns naturligtvis också plats för glam och gamman.

Och så finns det skivor där också.

MB: Grattis än en gång!

Monica: Tack själv, Musikbiblioteket [brister ut i gråt igen].