Ja, jag vet. Denna rubrik har nog används överallt till leda. Men det är ju sant. Cirkusen är inte över ens efter poplegendens bortgång. Igår såg jag något av det mest bisarra jag någonsin sett, nämligen Jacksons begravning. Bara det faktum att man kunde köpa biljetter till någons begravning är märkligt nog. Fast begravning och begravning, show är nog ett bättre ord. En show med en likista i mitten.
Visst, några känslosamma och fina tal av Brooke Shields, Smokie Robinson och givetvis dottern Paris Michael Katherine Jackson samt några av hans bröder kändes passande. Mer bisarrt var det när pastor Al Sharpton piskade upp stämningen eller när kongressledamoten Sheila Jackson Lee vrålade om att i USA är alla oskyldiga innan man bevisar motsatsen.
Sång var det också. Sångframträdandet var väl den bästa Jackson-hyllningen. Bäst så till vida att det var uppenbart att Jacksons egna original är bättre. Visst, artister som Jennifer Hudson gjorde sitt bästa men inte klår dom the King of Pop himself.
Konstigast av allt var nog de två svenska kommentatorerna, Ronny Svensson och Fredrik Strage, som inte riktigt visste hur de skulle hantera kommenteringen.
Själv tycker jag det känns lite vemodigt att han är borta. Visst, jag var aldrig ett Jackon-fan. Men han fanns där under hela min uppväxt. Så visst känns det lite tomt. Tur att man kan låna skivor på musikbiblioteket och musikwebben.
/Daniel